En kvinnas livsberättelse

“Om vi bygger starka barn behöver vi inte laga så många trasiga vuxna”

Idag ska jag berätta om en kvinna som jag träffade för första gången som liten flicka för många år sedan. När hon tog modet till sig och vågade berätta sin livshistoria för mig, då var hon en vuxen kvinna med utmattningssyndrom.

Som barn var hon en blyg tjej som kände att hon inte riktigt passade in. Hennes första levnadsår växte hon upp i en dysfunktionell familj där alkohol stod som huvudföda bland de vuxna. Hon minns att hon och hennes syskon ofta fick gå ut och tigga eller stjäla mat för att stilla sin hunger. Det var en ständig oro för hur hennes pappa skulle vara och bete sig. Var det en bra dag eller en dålig? Skulle hon få uppmuntrade ord eller var det en dag med kalla ord och slag? Känselspröten var utfällda 24–7 för att anpassa sig till det bästa.

Som sexåring flyttade hon tillsammans med sina syskon till en fosterfamilj, men även där kände hon att hon inte passade in. Hon kunde inte riktigt peka på vad det handlade om, utan det var snarare en inre känsla av att inte vara som andra. Hon var inte på rätt plats i livet. Blygheten fortsatte därför även här. Men nu fick hon i alla fall mat, trygghet och rena kläder. Kalla ord och slag slutade… i alla fall från vuxna.

Hon berättade för mig att hon trivdes bäst ute i skogen när hon var liten, frivillig ensamtid i tystnad. Där kunde hon luta sig mot ett träd, andas, blunda och vara för sig själv. Landa i sina tankar och i sina känslor. Härom kvällen berättade hon om en händelse från högstadiet som hon inte riktigt kunde släppa. Det var lucia och en matbutik bjöd på lussekatter. Hon visste inte om hennes bror hade fått någon lussekatt så hon sparade halva sin. För det blev hon retad av några klasskompisar och hon förstår än idag inte varför hon blev retad. För i hennes ögon gjorde hon det av godhet och kärlek för sin bror. Vad var det för fel i det?

Att nysta upp sitt liv

I samtal tillsammans med mig som började för sex – sju år sedan, började hon nysta upp sin barndom och sina beteende- och tankemönster. Varför hon har gett så otroligt mycket till andra och själv tagit mindre plats. Varför hon inte vågat stå upp mer för sig själv. Varför just hon hamnade i utmattningssyndrom.

Hennes första sex levnadsår det var där hon satte grunden för sitt liv. Det var där hon förminskade sig själv. Sa hon emot sin pappa, då kom slagen. Det var bättre att vara tyst. Att hon ville dela sin lussekatt med sin bror föll också på plats. De hade ju tillsammans tidigare tiggt och stulit mat som små för att stilla sin hunger. När det inte fanns mat på bordet i hennes biologiska familj. Det var sex år av ett beteende som fortsatte som ett mönster under hennes liv. Men varför hon blev retad för att hon ville dela med sig, det förstår hon än idag inte.

När jag samtalar och tittar in i kvinnans ögon idag, ser jag en kvinna som tycker om sig själv. Hon känns starkare och helare än vad hon gjorde för sju år sedan. En kvinna med framtidstro, balans, kärlek och livsglädje. Som fortfarande trivs ute i naturen för att andas och landa i sina tankar och känslor. Men idag får också någon annan följa med… idag finns inte det stora behovet av egentid i naturen.

Reflektion

Se över dina beteendemönster och tankemönster, vart kan de komma ifrån? Har du något hinder från barndomen inom dig som gnager? Finns det någon spärr som hindrar dig från att göra det du inners inne vill göra, tänka eller känna? Som hindrar dig att leva DITT liv? Ta modet till dig och våga nysta upp ditt liv. Det kan göra ont, det kan komma tårar men jag lovar dig, din inre kompass börjar då peka åt rätt håll. Du får ett roligare och härligare liv. Tro mig för jag vet. Den lilla flickan i berättelsen, det är jag.

Tack för att du valde att läsa min berättelse. Dela gärna om du tyckte om det du läste. Ta hand om dig och våga nysta upp ditt liv för en starkare och stabilare framtid.
Kram Anki
www.pearlnharmony.se

One thought on “En kvinnas livsberättelse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *